Dagens mässa i Uppsala innehöll en hel del latin. Jag känner mig lite kluven, för jag (språkfantast som jag är) gillar latin, och har också läst en grundkurs i latin, så jag har åtminstone liiiite koll på språket, men jag måste ändå säga att jag just nu föredrar svenska i mässan.
Jag kan tänka mig att om man gått i mässan i många, många år och liksom kan liturgin och vet vad allt betyder, då kan en mässa på latin vara jättebra. Men jag är ganska ny i dessa sammanhang och för mig är orden väldigt viktiga just nu, jag vill kunna förstå vad jag säger/sjunger och vad som sägs. Då känns latin främmande. Trosbekännelse på latin - nej, jag hängde inte alls med i den, jag som inte ens lärt mig den nicenska på svenska än…
Tydligen är det ungefär en mässa i månaden här i Uppsala som innehåller lite mer latin, och dagens mässa råkade vara en sådan. Och visst, det var en bra mässa även om jag inte förstod så mycket av vad jag sjöng. Men jag ser fram emot att kunna delta mer helhjärtat i mässan nästa söndag.
Samtidigt tycker jag att det är fascinerande att latinet finns kvar i Kyrkan, som Kyrkans gemensamma språk. Det är intressant att inte engelskan tagit över där… Och jag kan tro att det är värdefullt för människor från andra länder, för latinet kan liksom bli en bro mellan deras hemförsamling och den nya församlingen. Ett gemensamt språk. En fin tanke. Men jag måste få växa in i mässan på svenska innan jag är redo för latinet, känns det som just nu i alla fall.
Vad tänker ni om detta? Vilka är era erfarenheter?
