Om inkarnationen (Athanasios av Alexandria)
Athanasios av Alexandria (298-373) var en av Arius och arianernas främste motståndare och en drivande kraft bakom formuleringen att Sonen och Fadern är av samma väsen vid det första konciliet i Nicaea. För denna hjälteinsats blev han förvisad flera gånger, bland annat av Kejsar Konstantin, men blev senare upprättad och räknas nu som kyrkolärare.
Om inkarnationen handlar inte helt förvånande om inkarnationens syfte (vår frälsning) och innehåller grundlig argumentering för att att Jesus verkligen är Gud. Eftersom detta är ganska självklart för dagens kristna så tänkte jag ta upp en annan aspekt av boken.
I boken skryter Athanasios med hur kristna föraktar döden och med glädje lider martyrdöden. Han skryter om hur till och med kvinnor och barn lever så fullt i Kristi uppståndelse att de gärna blir martyrer för Kristus.
I dessa tider när extrema islamister har kidnappat martyrskapet så kan det vara på sin plats att påminna om den kristna grunden för martyrskap. Så här skriver Athanasios:
Att döden var upphävd och korset blev segertecknet över den, att den inte har någon makt utan verkligen är död, för detta har vi ett inte ringa bevis och ett trovärdigt vittnesbörd i att alla Kristi lärjungar föraktade den. Alla gick rakt emot den och fruktade den inte mera. Med korsets tecken och i tron på Kristus trampade de på den som död. Tidigare, före Frälsarens gudomliga ankomst, begrät alla de döda som om de var bestämda till upplösning. Men nu, när Frälsaren har återuppväckt sin kropp, är döden inte längre något fruktansvärt utan alla som tror på Kristus trampar den under sina fötter som om den ingenting var, och de föredrar att dö framför att förneka tron på Kristus. De vet verkligen att de inte går under när de dör utan lever och blir oförgängliga genom uppståndelsen.
Precis!
Vi söker inte martyrskapet, men vi “föredrar att dö framför att förneka tron på Kristus. [Vi] vet verkligen att [vi] inte går under när [vi] dör utan lever och blir oförgängliga genom uppståndelsen”.
Köp boken tex här.
Tag'er: Boktips, Kyrkofäderna
11 mai, 2008 at 15:59
Rätta mig om jag har fel, men jag har för mig att jag någonstans läst om varningar för överdrivet sökande efter martyrskap. Sådana tendenser existerade tydligen. Har jag drömt?
I sak har du rätt. Ett kristet martyrskap söker man inte.
11 mai, 2008 at 16:08
Leo. Vissa hävdar att tex Ignatius av Antiochia skulle ha sökt martyrskapet - men jag vill nog vara den siste att misskreditera honom oavsett…
Glorifieringen av martyrskapet kan förstås skapa en längtan efter att bli oförglömliga hjältar hos unga individer. Jag kan mycket väl tänka mig sådana tendenser. Vet ej om någon kyrkofader har skrivit om det - vet du?
För mig så är martyrerna dock hjältar. I vår tid så är martyrskapet så långt borta ifrån oss att det är lätt att förminska dess betydelse tror jag.
11 mai, 2008 at 17:54
Men jeg tror jeg har lest at under svartedauen så døde veldig mange kristne fordi de uten frykt for døden pleide de syke. Men de blir kansje ikke regnet som martyrer…
Men islamske martyrer er vel mest kjent for å drepe enn å bli drept…
11 mai, 2008 at 20:11
Du vet hur det är Johan, man läser, hör eller ser. Det är inte alltid man minns exakt i vilket sammanhang. Har bara för mig att problemet med “sökt” martyrskap har benämnts som ett problem inom Kyrkan.
11 mai, 2008 at 21:02
Johan: martyrskapet är inte så långt borta som man kan tro. Tänk bara på Irak och liknande länder. Jag misstänker att vi idag har fler kristna martyrer än någonsin!
12 mai, 2008 at 12:12
Leo. Jag ifrågasätter inte ditt minne - tvärtom så tror jag att du har rätt.
I dagens kristenhet tror dock jag inte att sökt martyrskap är något större problem. Vi kan bara fråga oss själva om vi med självklarhet skulle offra vårt liv, vår prestige, eller ens vårt överflöd av ost och vin för Kristus.
Simon. Precis, och hur många av oss västkristna kan tänka sig att åka dit till våra bröder för att bistå dem? Inte många tror jag - för vi vill inte sluta som martyrer kanske?
Jag kan nog inte ännu, som Athanasios, påstå att jag föraktar döden. Jag undviker farliga situationer.
12 mai, 2008 at 17:38
LeoH:
Det stämmer att under senantiken, så var det många kristna som aktivit sökte martyrskapet; de kunde springa fram till soldater och ropa “Jag är en kristen!” Kanske kan man tänka sig att de ville få en snabb väg till himmelen…hur som helst så fördömde Kyrkan denna hållning, och jag tror t.o.m. en sådan “pseudo-martyr” nämns och fördöms i den helige Polykarpos martyrakt.
(ang. Ignatios: vad jag kan se, så är det svårt att i hans brev utläsa ett _aktivt sökande_/framprovocerande efter/av martyriet; dvs det som fördömdes av Kyrkan. Vad man däremot kan se i hans brev, är ett ett starkt accepterande av det som oundvikligen kommer emot honom, ja, rent av en kärlek tll martyriet - eftersom det förenar honom med Kristus)