Andliga övningar: princip och fundament
På säsongens näst sista träff med konvertitkursen så delade f. Josef ut en text skriven av Ignatius av Loyola (1495-1556).
Texten sammanfattar så bra vad vi är skapade till och vad som är irrelevant för oss. Min själ säger ett stort amen till alltihop! Måste se till att läsa hela boken snart!
Människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud, vår Herre, och därigenom rädda sin själ. De övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och är till för att hjälpa henne att uppnå det mål för vilket hon är skapad. Av detta följer, att människan skall använda dem i den mån de hjälper henne att uppnå sitt mål och frigöra sig från dem i den mån de hindrar henne från detta. Därför är det nödvändigt att vi, i allt vad som har överlämnats åt vår fria vilja och som inte är förbjudet, gör oss indifferenta gentemot alla skapade ting. Vi skall från vår sida inte önska oss hälsa hellre än sjukdom; rikedom hellre än fattigdom; ära hellre än vanära; ett långt liv hellre än ett kort. Detsamma gäller allting annat. Vi skall endast önska och välja det som mera leder oss mot det mål för vilket vi är skapade.
Tag'er: Boktips, Kättarkursen
9 mai, 2008 at 15:45
Fick en påminnelse om en bok jag har i bokhyllan när jag läser om ditt inlägg om Ignatius av Loyola. Boken heter “Moderna martyrer” av Micael Lindholm.
Citat ur baksidestexten: “Den 16 november 1989 skakades El Salvador av en ohygglig händelse. Sex jesuitpräster vid Centralamerikanska universitetet, däribland dess rektor Ellucuría, mördades av soldater ur regeringsarmén. Massakern kom att få stor betydelse för utvecklingen i El salvador därefter. Den ledde till bland annat till en för landet sensationell rättegång, där några av de inblandade militärerna skulle komma att fällas.”
Kan du Johan, som är modig, ställa en fråga till dina vägledare. Erkänns dessa jesuitpräster som martyrer av sin kyrka?
9 mai, 2008 at 16:22
Skarpsinnig kommentar Leo! Bra att du problematiserar!
De bättre vetande får rätta mig om jag har fel, men är det inte så att man bara blir martyr om man dör för sin religiösa tro eller sitt religiösa utövande? Om man blir mördad pga politisk versamhet eller politiska åsikter så vet jag inte om man kan räknas som martyr? I det här fallet så går det väl in i varandra?
Vad tycker du själv? Är de martyrer eller inte?
Jesuiten Ignatius av Loyola var väl själv adlig, och samma priviligerade ställning kan man ju nästan säga att vi svenskar också har. Det är naturligtvis lätt att snacka så länge man har det bra ställt!
9 mai, 2008 at 17:49
Det her er ikke mye herlighetsteologi…
9 mai, 2008 at 19:15
[...] som Johan på Konvertittbloggen sa jag Amen efter att jag hade läst denna [...]
9 mai, 2008 at 19:59
Enligt min mening, är prästerna kristna martyrer. De mördades för sin tros skull, när de värnade om de fattiga och deras människovärde. Diakonia som gett ut boken anser tydligen detsamma.
Jesuiterna har en stolt historia i Latinamerika!
11 mai, 2008 at 21:02
Johan,
Det här är inte en bok man “läser”.
Andliga övningar är en instruktionsbok för reträttledare, till en särskild 40-dagarsreträtt, grundad av Ignatius.
Att läsa den är lite som att läsa telefonkatalogen….
Men pröva gärna att göra de Andliga övningarna….
De finns också som 8-dagarsvariant.
Jesuiterna här brukar ibland också ge dem i vardagsform som inte kräver att man åker iväg nånstans - men det kräver disciplin - en halvtimmes meditationer över bibeltexter varje dag - minst… Under ett halvår - eller är det ett år…?
Charlotte
12 mai, 2008 at 12:32
Charlotte. Det är väl alldeles utmärkt att man kan läsa och därefter “leva” boken!
För övrigt så tycker jag att merparten av alla böcker och konvertitundervisning handlar lite för mycket om hjärngymnastik. Lite praktisk undervisning om hur man lever som kristen i vardagen skulle inte skada den som vill bli kristen (oavsett kyrka).
12 mai, 2008 at 12:40
Men Johan,
Det är ju ingen läsebok det här….
Man läser den inte och lever den praktiskt. Det kan man göra med “vanliga” andliga böcker.
Men att läsa den här boken ger inte de resultat den är tänkt att leda till.
Det är som en kokbok med recept avsedda för andliga chefskockar.
D.v.s. reträttledaren har hjälp av boken för att leda dem som deltar i reträtten.
Men den är inte tänkt att läsas av dem som deltar i reträtten.
Man ska äta maten som serveras - olika för var och en - inte läsa recepten - för det kan förstöra processen.
Charlotte
12 mai, 2008 at 12:43
P.S.
Håller med om att för mycket hjärngymnastik inte är bra för konvertiter - det kan slå fel. Väldigt fel….
De kan få för sig att katolska kyrkan är ett statiskt och ofelbart regelverk med svar på allt.
Har sett alltför många stympade individer som antingen lämnat kyrkan efter några år eller blivit fanatiska fariseer.
Bättre då att visa vad det andliga livet går ut på - i praktiken…
D.S.
12 mai, 2008 at 13:45
Johan,
och eftersom jag och min man alltid gör sådana saker tillsammans blir det inte lättare …
vackert citat! Jag har själv flera gånger varit på väg att ordna en reträtt utifrån denna bok/övningarna. Med fem barn är det inte så lätt
Jag fick inspiration av ditt inlägg att kanske ordna en sådan familjereträtt ändå i sommar, om prästen kan.
Skall absolut se till att skaffa boken nu. Tack för inspirationen
12 mai, 2008 at 14:32
Charlotte. Kan man inte göra övningarna om man själv har läst boken, eller vad menar du?
Helena. Det vore en reträtt att åka på kanske!
Jag har aldrig varit på någon katolsk reträtt, men någon gång skall ju vara den första!
12 mai, 2008 at 15:59
Johan,
Tyckte att jag hade förklarat det tydligt.
Det är alltså en instruktionsbok för den (vanligen en jesuitpräst) som leder en ignatiansk reträtt.
Inget man läser - eller uppmuntras läsa - tvärtom avråds man från det om man vill göra reträtten. Vill man inte det kan man ju läsa den. Det blir då ungefär lika givande som att läsa en kokbok. Man missar hela poängen.
Rekommenderar istället “Pilgrimens berättelse” för den som vill veta mer om Ignatius spiritualitet.
Helena,
Andliga övningar som familjereträtt? Låter svårt.
Hoppas ni har nån som kan passa barnen dygnet runt under de 8 eller 40 dagarna - om ni ska få ut något av det alltså….
Samt en erfaren jesuit i närheten som kan leda övningarna.
Lycka till med det konststycket!
Charlotte
12 mai, 2008 at 16:02
P.S.
Meditationerna kan vara svåra att ta till sig för dem som är hemma i Karmels spiritualitet eftersom de förutsätter att man aktivt ska föreställa sig saker - medan kontemplativ bön går ut på motsatsen.
D.S.
12 mai, 2008 at 16:05
P.S. igen…
Reträtten är särskilt lämplig för den som står inför ett stort val och vill lyssna in Guds ledning på djupet.
Så det kan vara en bra förberedelse för en konversion t.ex.
12 mai, 2008 at 16:25
“Boken är i första hand avsedd för andliga vägledare men kan även vara till glädje för den som själv gör övningarna.” Enligt baksidestexten till boken. Så det verkar inte vara så farligt att titta i den.
12 mai, 2008 at 16:25
C,
Vi har en präst som är mycket insatt i Ignatius. Tvärtom vad många tror så är inte karmeliter några inåtvända varelser. Som mor till fem barn har jag glädjen att dagligen få blanda den kontemplativa strävan med ett oerhört aktivt och utåtrikat liv.
Inte alls svårt
Att aktivt föreställa sig saker har jag inte några problem med, jag är begåvad med fantasi… Jag är inte helt ovetande om Ignatius (läste en Pilgrims berättelse för ca 16 år sedan och det fick stort inflytande på mitt liv) men förstår dock din invändning. Kontemplativitet och meditation/reflektion är svårt i flera fall, därför att kontemplationen är en slags djupare och bildlös bön, medan meditationen/reflektionen handlar med bilder. Det är dock upp till var och en var man är på sin andliga väg. Jag ser inte något hinder i att pröva en reträtt. Vem vill inte ständigt fördjupa sin tro och sin relation med Kristus?
Med familjereträtt menar jag just ordet familj och inte enskild reträtt, eller ens gruppvis reträtt. Jag menar en reträtt där familjen är helt med och där barnen inte utesluts ur gemenskapen. Där man och kvinna tillsammans kan hjälpa varandra. Det är en oerhörd utmaning att alltid hålla sitt tålamod och se Jesus i sina egna barn, även när de grälar och skriker. En övning som många fler än föräldrar borde öva sig i.
Det är kanske först när man har några barn och sedan ett tag övat sig i att finna stillheten mitt i livets hektiska vardag, som man kan ‘få ut något’ även med barnen. De utgör inte något hinder, utan en oerhörd skatt i sitt sätt att tvinga människor ut ur sin egoism. Värt att pröva för alla som känner sig manade till osjälviskhet!
Nu skall jag gå ut och vara tillsammans med mina barn. Plocka blommor, lära dem cykla, gunga dem och sjunga med dem. Allt samtidigt som friden finns kvar att återvända till i mitt hjärta.
12 mai, 2008 at 16:36
Helena
Vakkert sagt. Jeg skulle elske å lære meg mere om bønn fra karmel. Fant to bra linker en som er svensk og en på norsk. Og det står en masse bra om bønn!
http://www.karmel.se/nunnorna.htm
http://karmel.katolsk.no/
Barn er virkelig en gave!
Men hva er familiereträtt?
12 mai, 2008 at 19:22
Helena, vilken vacker och inspirerande kommentar du skrev!
Låter spännande med familjereträtt!
12 mai, 2008 at 21:34
Helena,
Ja, jag menade just det - att det kan vara svårt att gå från en djupare bön till en ytlig.
Men med barn som springer omkring en och stojar under bönen klarar man kanske det galant…
Själv lever jag sen ett år tillbaka omgiven av ständigt barnskrik från morgon till kväll - flera tusen barn som vrålar utanför fönstret i omgångar.
Det är en gåta för mig hur man kan bygga tre skolor mitt i ett bostadsområde och låta barnen och ungdomarna ha rast i skift precis hela dagarna. Förutom alla fotbollsmatcher från morgon till sent på kvällen på grusplanen mellan skolorna och huset.
Undrar hur de får någon studiero inne i skolbyggnaderna? Fyrglasfönster kanske? I huset har vi bara dubbla glas - stänger inte ute något ljud alls.
Nog lär man sig ett och annat om bön av att leva i ett konstant avgrundsvrål….
Vad jag undrar är hur ni ska få barnen att meditera över bibeltexter fyra timmar om dagen.
En ignatiansk reträtt är ju inte bara vilken reträtt som helst.
Den är en reträtt i mycket koncentrerad form - mycket omvälvande om man verkligen går in i den. Gör man inte det har den ingen effekt.
Charlotte
13 mai, 2008 at 3:03
Johan
Om du kastar ett öga på http://www.ccel.org/ccel/ignatius/exercises.xii.v.html så tror jag du förstår bättre vad Charlotte menar. Det är inte den sortens bok du tror att det är. Det är ingen bok man kan “läsa och därefter “leva””. Som läsning är den totalt onjutbar och totalt meningslös. Och i värsta fall farlig.
Om du har ont i ryggen så behöver du en bra kiropraktor. En handbok i kiropraktik hjälper dig inte en skvatt. Även bortsett från att du antagligen skulle finna den både obegriplig och långtråkig, så kan du inte själv avgöra exakt vad som är fel med dig, och du kan framför allt inte utföra handgreppen på dig själv. Och börjar du försöka experimentera så är risken att du gör dig själv riktigt riktigt illa.
De andliga övningarna är något man går igenom steg för steg under 30 dagar på heltid under mycket nära ledning av en mycket van reträttledare — och bara om man är fullt mentalt frisk och stabil. Det finns “light-versioner”, men originalet är oerhört personlighets-genomgripande, nästan på gränsen till “hjärntvätt”. “To hell and back”, som amerikanska militärer skulle uttrycka det. Utan stabil tro, psykisk hälsa och en bra ledare kan de vara lika farliga som att leka med spiritism och psykedeliska droger.
Jag hade en gång i tiden en bekant som pga sjukdom eller något dylikt blev tvungen att avbryta en riktig ignatiansk 30-dagarsreträtt mitt i vid sämsta tänkbara tillfälle — och så mycket förstod jag som att det INTE var att rekommendera. Det tog honom MYCKET lång tid att “bli normal” igen. Och då är han ändå en mycket stabil person, och jag förutsätter att han hade kontakt med reträttledaren även efteråt.
Inget att experimentera med på egen hand alltså. I bästa fall så skrapar man bara litet på ytan och uppnår just ingenting mer än att förstöra sina möjligheter att dra största möjliga nytta av övningarna om man en dag skulle vilja gå igenom dem på riktigt. I allra värsta fall så kan man gå ned sig så djupt i sitt eget mörker att man aldrig hittar upp igen, utan slutar på en helt annan institution i Uppsala, som visserligen också börjar på “Ul”, men är åtskilligt mindre trevlig än Ultuna… — Fast det troligaste är förstås att man bara “fattar nada”, snabbt ger upp, och blir avskräckt för all framtid.
I stället för att försöka läsa boken, ta och tala med någon av jesuitfäderna om vad du vill uppnå och vad det finns för alternativ, så får du förhoppningsvis några bra råd ang. reträtter e dl.
Har du f ö läst Thomas a Kempis’ “Kristi efterföljelse”? Det är den definitiva alla tiders klassiker vad gäller “praktisk undervisning om hur man lever som kristen i vardagen”. I högsta grad skriven för att “läsas och därefter “levas””. (”Andliga övningar” är nog däremot ungefär så mycket “hjärngymnastik” som det ö h t går att få till i en kristen bok…).
Sedan så rekommenderar jag än en gång Thérèse.
Några andra klassiker i ämnet:
Jean-Pierre de Caussade: Överlåtelsen åt Guds försyn
Broder Lorens: Att leva i Guds närvaro
François de Sales: Introduction to a Devout Life
Johannes Cassianus: Det rena hjärtat (med fortsättningar) (Urval, heter något annat i original)
Bernhard av Clairvaux: The Twelve Steps of Humility and Pride.
John Chapman: Spiritual Letters
Anonym: Icke-vetandets moln
Inte någon lista över “mina absoluta favoriter”, utan mer valda för att representera ett brett urval traditioner; en dominikan, en jesuit, en benediktin, en cistersciens, ett par karmeliter osv. De flesta finns säkert på nätet, så man kan läsa smakprov innan man ev bestämmer sig för att köpa. Olika böcker passar olika personer, och vid olika tider. (Jag kan lätt räkna upp ett par dussin till om någon skulle vara intresserad.) Jag tror böcker som dessa ger dig betydligt mer än “Andliga övningar” i bokform.
Och ang. mer allmänna katolska reträtter så vet du väl att du kan hitta dem här: http://www.katolskakyrkan.se/Turnpike.aspx?id=446 (Kolla t ex sid 2 där bp Anders (av den Helige Ande) leder en om just den Helige Ande. Borde väl passa en “avfallen pingstvän”…? Annars så har han en senare om Maria också, om du vill vara “mera katolsk”.
)
13 mai, 2008 at 11:57
P.S.
Glömde en av de viktigaste sakerna med denna reträttform:
Att man inte säger ett ord till någon på 8 dagar - förutom till reträttledaren.
Vilket är en prövning för många… Men mycket fruktbärande.
Tar man bort de flesta av beståndsdelarna (valsituationen, enskildheten, de timslånga meditationerna och tystnaden) för att familjeanpassa reträtten så är det inte längre Ignatius Andliga övningar.
Men det kan säkert bli mys-pysigt.
D.S.
13 mai, 2008 at 14:12
Värst vad allt plötsligt blev farligt, komplicerat och omöjligt. Andliga övningar har såvitt jag vet funnits tillgänglig för allmänheten i åtskilliga år och det utan något tydligt samband med dårhusstatistiken. Att en jesuitpater nyöversätter den och ger ut på vanligt bokförlag antyder väl också att det bedöms som relativt riskfritt. Jag har aldrig orkat mer än ögna igenom några sidor av boken men nu när det utmålas som förbjudet får jag väldigt stor lust att läsa den…
Kanske som myspysig gonattsaga för barnen, då lär de somna snabbt…
13 mai, 2008 at 16:23
Tobias, D, Charlotte. Jag känner som Tobias, det var länge sedan jag blivit så sugen på att en bok som nu - ju mer “förbjudet”, desto mer spännande!
Charlotte och D, ni har uppenbarligen läst Andliga övningar? Är ni ovanligt psykiskt starka, eller hur klarade ni av det?
Nåväl, jag skall höra med min favvojesuit innan jag bryter sigillet.
13 mai, 2008 at 17:10
Jag har förresten hittat hela Andliga övningar på nätet i engelsk version!
Men för samhällets bästa så lägger jag inte in länken här! (obs skämt
)
13 mai, 2008 at 22:09
Tobias (Johan)
Nej då, att bara läsa den är inte ett dugg farligt, bara fruktansvärt långtråkigt (som du redan upptäckt), och något helt annat än att göra övningarna. Man kan väl likna det litet vid när icke-kristna får för sig att läsa Bibeln för allmänbildningens skull och börjar med Gen 1:1. Ger de inte upp redan vid släkttavlorna så brukar de definitivt göra det någonstans bland alla lagbestämmelser… Och även om de mot förmodan skulle ta sig igenom hela boken så är det ju inte kristen tro de ägnat sig åt, bara litteraturstudium.
Det är först när man läser Bibeln för att söka Gud som man riskerar något. Den Gud man möter uppträder inte alltid som omtänksam herde eller vägledande molnstod. Ibland uppträder Han som Jobs Gud, eller Abrahams på Moria berg. Aslan är inte ett tamt lejon, som Lewis skulle uttrycka det.
Bibeln är inte skriven för att läsas i ensamhet — vi har alla sett på Aletheia vad det kan leda till — den är skriven för att läsas i Kyrkans gemenskap. “Hur skall jag kunna förstå utan att någon vägleder mig?” På samma sätt är “Andliga övningar” inte skriven för att läsas i ensamhet. Den är skriven för att läsas av folk som redan genomgått övningarna och förbereder sig för att ge dem vidare till andra.
Annars så är kanske psykoanalys en bättre liknelse än den jag använde förra gången. Psykoanalys läser man sig inte till, man leds genom den. Även den leder nedåt innan man leds uppåt igen, och även den kan lämna en rejält mentalt skadad om man råkar ut för en inkompetent terapeut, eller denne skulle gå och flytta eller rentav dö när man är längst ned.
Ingen förnuftig människa försöker psykoanalysera sig själv med hjälp av en bok. Det är ju just inputen utifrån som gör att man kan och vågar ta stegen ned i sina djupaste vrår. Förnuftiga människor inser det, och har dessutom spärrar som skulle få dem att avbryta långt innan de närmade sig något farligt. Problemen uppstår först när det är mentalt sköra människor utan dessa spärrar som börjar experimentera med tekniker som aldrig varit avsedda för självhjälp. Och det extra problemet i religiösa sammanhang är ju att även människor som egentligen har spärrar kan vara beredda att öppna dem och gå vidare ändå om de får för sig att de skall finna Gud på andra sidan.
Så nej, jag tror inte det är ett dugg farligt för dig eller någon annan som brukar skriva här att läsa boken. Jag tror ni kommer ge upp snabbt, eller möjligen ta er igenom den som ni tar er igenom släkttavlorna i Bibeln. Eller möjligen möjligen så åstadkommer ni en egen liten light-version som har ungefär lika mycket med de riktiga andliga övningarna att göra som vad känn-dig-själv-böcker har att göra med psykoanalys. Vad jag definitivt inte tror är att någon av er ensam utan ledning skulle lyckas åstadkomma något som ens närmar sig det Ignatius avsåg att man skulle uppnå. Men det hindrar ju inte att de riktiga övningarna faktiskt KAN vara farliga för fel person. Ingen seriös reträttledare skulle ta emot en mentalt mindre stabil person för en riktig ignatiansk 30-dagarsreträtt — och då talar vi ändå om en ledd reträtt med dagliga själavårdssamtal.
Johan
Inte “förbjudet”, bara dumt (och fasansfullt långtråkigt).
Nej, jag har inte läst, bara ögnat. Det är nog ungefär den MINST spännande bok jag har i mina bokhyllor, möjligen näst hebreiska ordlistor, grekiska grammatikor och liknande.
Men du gör som du vill. Jag försökte bara bespara dig en besvikelse och var dum nog att utgå från att du hade passerat trotsåldern.
Fast jag vidhåller att det vore förnuftigare att inrikta din nyfikenhet mot att göra reträtten i st f att försöka läsa en bok om hur man ger den till andra…
Och länken gav ju i princip jag ovan, så det var väl knappast något mästarprov att finna den.
14 mai, 2008 at 10:54
Tobias,
värst vad man skall hålla sig ifrån den stackars Ignatius nudå, bara de enklare böckerna fungerar visst. Jag skall läsa den för att se om den är så långtråkig och omöjlig att läsa.
. Fast jag gillar att läsa avhandlingar i psykologi och läser faktiskt Bibeln utan att somna… så kanske den kan falla mig i smaken 
jag reagerar som du
Den kan ju inte vara alltför mördande tråkig, då skulle ju inte en enda präst orka sig igenom den inför en reträtt
Eftersom nu D har köpt den och ögnat igenom den, så tror jag nog att du kan göra samma sak.
Jag antar att även C har läst den eftersom hon uttalar sig så starkt om den…
Så, min slutsats blir, varför de och inte vi. Jag brukar vilja göra mig min egen uppfattning.
C,
Barn skall man inte underskatta! Min ena son hade memorerat söndagens predikan och började fråga ut mig om den härom dagen. Han började med “Jag har tänkt på vad [diakonen] sa i predikan…” och han är sex år gammal… Jesus vände sig faktiskt till barnen specifikt och bad att man inte skulle hindra dem att komma till honom.
Barn tänker mycket mer än vuxna har en aning om, vilket man märker när man lever nära dem. Vi borde istället fråga oss varför ingen vågar låta barnen meditera över bibeltexter. Min äldste son sa när han var ca sex år gammal: “Bibeln är inte så rolig att läsa, men viktig”.
Många vuxna har en tanke om sin egen ‘finhet’ när de har reträtter och om någon skulle störa deras tysthet blir de arga. De blir till vad vissa av oss kallar ‘duvor’. Som om tystnad och reflektioner över Gud bara tillåts vuxna.
När man har egna barn är det inte bara ett bakgrundsbrus, utan någon som begär uppmärksamheten många timmar om dagen, rent fysiskt, med att ställa sig i vägen, fråga frågor som skall besvaras, drar i kläderna och vill ha mellanmål osv. barn är ju egna personligheter.
En reträtt med familjen, där även barnen får pröva på att vara stilla och lyssna, tror jag vore alldeles utmärkt! Jag har själv mina tidigaste och starkaste minnen från när jag tilläts vara med under mina föräldrars tideböner och inre bön… som fem-sex åring.
Reträtter behöver inte vara hermetiskt ineslutna varelser i en tyst miljö. Jag efterfrågar reträtter där man varvar tystnad i bön och reflektion med fördjupande samtal, vilket har gjorts förut med goda resultat. Jag talar ur en erfarenhet dels som barn i ett sådant sammanhang och som förälder till barn.
Jag vill inte gå så långt som att kalla alla meditationer för ytliga. Stora Teresa betonar att många människor som bara övat sig i muntlig bön har av Gud blivit upphöjda till den högsta föreningen.
Det är när man tvingar sig till meditation när Gud kallar till tyst bön, som man gör våld på Guds kallelse. Meditationer kan faktiskt begagnas som en bro till inre samling, vilket kan vara bra att använda sig i tider då man lätt blir störd i sin uppmärksamhet. Nu pratar jag ur en Karmelitisk syn på saken. Alla är inte karmeliter, även om jag tror att de flesta mår mycket bra av att öva sig i stillhet inför Gud.
Barnen kallar inte mig upp till ytan, utan till att förankra mig i djupet. Jag kan vara aktivt sysselsatt med dem och ändå prisa Gud i mitt innersta. Det finns ingen motsättning och jag ser dem som min skatt och vägvisare mot Gud. Det är först när jag själv rör mig på ytan som jag förlorar lugnet. Många vuxna har en sådan konstig bild av barn, som ett annat släkte, men de är så lika oss, bara lite mindre polityr
14 mai, 2008 at 11:00
Alla
HIttade följande citat ur boken, så på Ignatius egen uppmaning skall jag läsa den
“… börjar på följande föga insmickrande sätt: ”1. Anmärkningar för att bilda sig en uppfattning om följande andliga övningar: till hjälp såväl för den som ger dem som för den som tar emot dem.” “
14 mai, 2008 at 11:47
Helena
Det er så bra det du skriver. Jeg skulle gjerne ha lært meg mer om hvordan man tar med barn i sin egen Gudstro. Dattera mi er så åpen, og stiller så mange vanskelige spørsmål, og på Messer så gjør hun likt som meg. Hun ville også lære seg å be rosenkransen, men jeg klarer nesten ikke selv de bønnene, og syns det derfor er vanskelig å lære henne. Du må ha bra innsikt i dette, da du selv som barn har lært deg alt dette, og nå har barn.
14 mai, 2008 at 22:28
Johan,
Nej, jag har inte “läst” Andliga övningar. Men jag har använt den under reträtter vid de tillfällen, och enbart de stycken, som reträttledaren ledde mig till.
Det står i inledningen att det inte är en “läsebok” - vilket jag hittills förgäves (?) försökt förklara.
Den kommer inte till sin rätt om man försöker ta den till sig på ett sätt den inte är skriven för.
Som att läsa en bruksanvisning till en stereo istället för att lyssna på musik.
Förstår du kanske nu?
Det är inte “förbjudet” att läsa den - bara ganska så meningslöst - och även dumt. Eftersom den är tänkt att användas under denna särskilda reträtt med en viss böneform - och det kan påverka processen om man plöjer rakt igenom boken - ifall man nån gång har tänkt göra en ignatiansk reträtt, vill säga.
Och jag skulle verkligen rekommendera en sådan reträtt - på det sätt den är menad att utformas.
14 mai, 2008 at 22:33
D
Instämmer i det du skrev - bra beskrivning!
Hade inte läst det innan jag svarade Johan.
14 mai, 2008 at 22:39
D. Tack för varningarna!
Jag hajar att boken inte är någon roman. Men varför köpte du den själv?
Charlotte. Alla dina kommentarer har varit utomordentligt tydliga, så jag tror inte att vi har, eller har haft, några kommunikationsproblem.
14 mai, 2008 at 22:52
Rudie,
det var snällt skrivet. Har tänkt på att svara dig hela dagen
Mina föräldrar tog helt enkelt med oss och uteslöt oss aldrig från någon bön. Vi kunde komma och gå som vi ville, det var inte något tvång. De tog alla våra (barnsliga) frågor på allvar och besvarade dem så gott det gick.
Varför inte lära både dig själv och henne samtidigt? Ni kan sitta och be tillsammans.
Jag vet inte om jag har så mycket till insikt eller kunskap.
14 mai, 2008 at 22:58
Helena,
Som jag svarade Johan så har jag inte läst boken - men flera gånger gjort Andliga övningarna och då använt delar ur den. Har även läst inledningen (till gamla upplagen). Men inte mer än så. Just eftersom det inte är en uppbyggelsebok utan en instruktionsbok för reträttledare.
Prästen läser inte boken rakt igenom inför eller under reträtten….
Ingen läser den rakt igenom - men under reträtten kan man få en eller ett par hänvisningar till den - till sånt som inte finns i Bibeln - annars använder man enbart Bibeln under reträtten. Möjligen använder man mer av boken under en längre reträtt än under en kortare.
Vad gäller synen på barn och familjereträtt så har du helt missuppfattat det jag skrev.
Kort bara:
Självfallet drar inte barn i sig en upp till ytan. (Det jag beskrev liknar mer den störning, det ständiga bakgrundsljud, som kommer av bullret vid en stor motorväg eller byggarbetsplats.) Barn som individer är förstås något helt annat än det oljud de orsakar om de samlas i tusental och försöker överrösta varann.
Jag uppskattar barn som de personer de är. Men jag uppskattar inte precis de vuxna som har planerat skolbyggena.
Förresten - du skulle bara veta hur mycket mer jag har gemensamt med öppna och nyfikna barn än med stela och formella vuxna…
Om du talar med en jesuit om Andliga övningarna så lär han berätta att det inte direkt är en reträttform som är anpassad för barn.
Små barn står sällan inför valet att konvertera, gifta sig eller gå i kloster. Det är i såna situationer som reträtten har som bäst effekt, även om man kan göra den också i andra situationer.
Reträttens utformning är mycket speciell - och gör man om den på det sätt du beskriver så är det inte längre Ignatius reträtt.
Men visst är det en bra idé att skapa en reträttform som passar för hela familjen - inklusive tystnad och bibelmeditationer. Jättebra!
Fast det är som sagt något helt annat än Andliga övningar.
Du kommer att förstå det när du vet lite mer om det som är speciellt med reträtten - och det förstår du allra bäst om du deltar i en sådan reträtt nån gång. Utan familjen.
15 mai, 2008 at 3:42
Johan
Jag köpte den för en fruktansvärd massa år sedan på ett antikvariat för att jag visste att det var en klassiker — och framför allt för att jag inte hade en aning om vad jag köpte! Det är nog av de skälen de flesta köper den. Och de allra flesta av dem ger upp inom några sidor och önskar att de hade sparat pengarna till något annat.
Helena (Johan)
Det du citerade ovan (kl 11.00) har en annan, tydligare, lydelse i min utgåvas översättning: “[Anmärkningar] för att få någon insikt i de följande andliga övningarna, och så att såväl den som ger dessa övningar som den som mottar den får hjälp.”
M a o: anmärkningarna är till för att reträttledaren skall få hjälp att ge övningarna på ett sådant sått att mottagaren får hjälp av dem. Själv begreppen “ger” — “mottar” (som f ö är helt centrala för att det alls skall vara en ignatiansk reträtt) säger ju klart och tydligt att det INTE är meningen att man skall läsa boken själv, utan att man skall MOTTAGA övningarna från en annan, livs levande, person som ger dem till en.
Läser man sedan anmärkningarna så upptäcker man rätt snabbt att de är helt och hållet riktade till den som GER reträtten, inte till gör-det-självare. Läs t ex de (4e,) 6e och 9e anmärkningarna och fråga er hur ni skall kunna tillämpa dem på er själva. Det går inte! Man kan inte själavårda sig själv.
Och när man kommer till den 11e så upptäcker man att där står “För den som mottar första veckans övningar är det nyttigt att inte alls veta något om det som han skall göra under andra veckan. Snarare skall han under den första veckan bemöda sig att uppnå det han söker som om han under den andra inte hoppades att finna något gott.”
Alltså precis vad Charlotte upprepat hela tiden (och vad varenda jesuitpräst jag känner till säger): har man tänkt sig att någon gång göra övningarna så bör man inte läsa boken i förväg, då förstör man sina möjligheter att göra en lika genomgripande upplevelse som de är menade att ge.
Det är liksom inte Charlotte och jag som har hittat på det vi säger. Det är Ignatius egna anvisningar, bekräftade av nästan 500 års erfarenhet.
Egentligen har jag litet svårt att förstå varför du, Helena, reagerar som du gör. Jag kan inte tänka mig att du har några principiella problem med tanken på att överlämna dig i en själasörjares händer och låta honom leda dig. Det finns onekligen många kristna som skulle revoltera direkt och tvärvägra att följa några som helst anvisningar de inte valt själva, förebärande att de minsann är de som vet bäst vad som är bäst för dem — men jag kan inte tänka mig att du är en av dem. Jag misstänker att det mest är för att det råkar vara Charlotte och jag som yttrar oss som du reagerar som om allt vi säger per definition måste vara fel.
Jag vet inte om det finns någon skriven “Handledning för novismästarinnor”, men om det finns en sådan, och om du hade gått i kloster, inte hade du plockat fram den boken ur biblioteket och sedan begärt att bli lämnad ifred? Ett novitiat är något helt annat, och du vet det bättre än de flesta. Den sortens mognadsprocess och andliga utveckling kan man inte läsa sig till — allra minst i en lärarhandledning. Den uppnår man genom personlig vägledning av någon som redan gått igenom processen.
Om du ser på de andlig övningarna som ett “mininovitiat” och boken “Andliga övningar” som en “handledning för novismästare”, så förstår du kanske bättre vad Charlotte och jag — och Ignatius — försökt säga.
Annars så skriver du jättefint om barn! Jag önskar jag haft tiondelen så bra föräldrar som vad ni och dina föräldrar verkar vara.
Charlotte
Roligt att du och jag är på samma våglängd för en gångs skull! Vi skall nog hålla oss till spiritualitet snarare än teologi, vi är mer överens då.
(Synd bara att det tydligen lett till att alla känner att de måste lägga handen på spisplattan SJÄLVA, för att känna om den verkligen ÄR varm…
)
15 mai, 2008 at 9:11
Helena
Jeg sier det ikke for å være snill, jeg tror du er en veldig flott mor som har mye å lære bort til andre om barneoppdragelse!
Jeg har tenkt på det du skriver og at min datter og jeg kan begynne å be rosenkransen sammen en gang om dagen. Og også ta henne mere med på Messe.
Men jeg er jo så begeistret for “divine mercy” eller barmhjertighetskransen, og den skal vi vel etter regelen be kl.3 på ettermiddagen da Jesus ble korsfestet, men jeg er ikke så flink med slike regler. Men den syns jeg ikke egner for henne, for det handler om Jesu korsfestelse, og jeg tror det kan virke skremmende. Jeg har egentlig lyst til å be den hele tiden, og når jeg er ferdig med å be den en gang, så har jeg lyst til å bed den en gang til fordi jeg syns den er så kraftfull!
Men hun og jeg kunne kansje be en annen rosenkrans en gang om kvelden, og da heller en som handler om gledens mysterier el.
Problemet er å få tid til alt. Vi sliter med bare at hun skal gjøre skolearbeid med en gang hun kommer hjem, og spillelekse i fiolin sliter vi også med at hun skal få tid til. Hun klarer seg bra, så jeg er ikke bekymret på den måten, men rutiner er vi veldig dårlig på. tre-fire dager i uken er hun med på fotballtrening eller fiolinøving/orkester. Og i helgen er hun ofte hos faren sin. Og venner er det hun prioriterer høyest.
Men jeg tror som du skriver om å ta med barna i det man selv gjør er veldig viktig. Jeg ønsker virkelig å lære mer om det. Jeg syns det bare høres vanskelig ut, men kansje en begynnelse er å be tilsammen en rosenkrans på kvelden?
15 mai, 2008 at 9:12
D. “Jag köpte den för en fruktansvärd massa år sedan på ett antikvariat för att jag visste att det var en klassiker — och framför allt för att jag inte hade en aning om vad jag köpte!”
Det var en osedvanligt ärlig kommentar. Och det är ju helt onödigt att föröka biblioteket bara för sakens skull.
Min biblioteksfilosofi är att inte ha ett onödigt stort bibliotek. Böcker som jag läst och inte tror mig behöva läsa igen får vem som helst ta med sig (skriver därför inte namn i mina böcker), och jag undviker att köpa böcker som jag inte klarar av att läsa inom sex månader. Bryter jag mot dessa bud så kan biblioteket bli en skatt på jorden.
Andliga övningar bryter mot det andra budet - jag har inte tid att läsa den just nu och någon reträtt är heller inte aktuell. Så, jag besinnar mig och lämnar boken till framtiden. Efter att ni nu bedyrat att det är världens minst uppbyggliga och minst lärorika bok så dröjer det nog ett bra tag innan jag bryr mig om den.
15 mai, 2008 at 15:44
D,
>Roligt att du och jag är på samma våglängd för en gångs skull! Vi skall nog hålla oss till spiritualitet snarare än teologi, vi är mer överens då.
Instämmer…jättekul….
Fast teologin kan egentligen inte skiljas från spiritualiteten…. Den är djupt rotad där - och allt flödar ur dess källa.
Oavsett hur populärt - eller impopulärt - det som flödar fram därur råkar vara i samtiden….
>(Synd bara att det tydligen lett till att alla känner att de måste lägga handen på spisplattan SJÄLVA, för att känna om den verkligen ÄR varm… )
Ja, lite lustigt faktiskt… Men förhoppningsvis kan nu ytterligare en fördom raseras hos dem som tror att de vet precis hurdana vi är… Och i så fall så har det ju fört något gott med sig.
Johan,
>Efter att ni nu bedyrat att det är världens minst uppbyggliga och minst lärorika bok så dröjer det nog ett bra tag innan jag bryr mig om den.
Ta nu inte i i överkant åt andra hållet….
Den ÄR högst uppbygglig - men enbart i sitt avsedda sammanhang….
Och den ÄR högst lärorik - för reträttledare.