Howto: göra tecken och kroppsrörelser i kyrkan och i mässan
Syster Dorothea guidade oss runt i kyrkorummet i tisdags och berättade om de ting och föremål som finns i en katolsk kyrka. Hon gick också igenom de kroppsrörelser och tecken som man kan göra när man går in i kyrkorummet och under mässan. Visserligen var detta inte nytt för mig, men jag uppskattar ändå den omsorg och engagemang hon visade för oss.
För er som eventuellt inte vet så mycket om den katolska workout som man är med om under mässan så har jag svängt ihop en liten howto. I princip så är det ett sammanfattande utdrag av det som syster Dorothea gick igenom.
- Korstecknet med vigvatten. När man går in i kyrkorummet så står det en dopfunt innanför dörren eller i ett sidokapell. Där doppar man ett par fingertoppar och gör korstecknet med vigvattnet från dopfunten. Korstecknet gör man från pannen till bröstet och vidare från axel till axel. När man gör korstecknet med vigvattnet så skall man tänka på dopet och samtidigt viska/tänka “I Faderns och Sonens och den Helige Andens namn”.
- Knäböjning. När man kommer in i kyrkan och går ut därifrån, liksom när man går förbi tabernaklet, eller står inför Sakramentet (nattvarden) så knäböjer man som en värdig hälsning inför Kristus. Knäböjningen görs i riktning mot det konsekrerade brödet/vinet - dvs oftast i riktning mot tabernaklet där det förvaras.
- Stå. För att visa respekt och uppmärksamhet så står man upp under bönen, evangelieläsningen, vissa delar av nattvardsliturgin, och den avslutande välsignelsen.
- Korstecknet före evangelieläsningen. Innan dagens evangelietext läses upp så korsar man sig på pannen, över munnen och över hjärtat. Det betyder i princip att vi skall ta emot det med hjärnan och hjärtat, och att vi skall förkunna det med vår mun.
- Falla ner på knä. För att visa vördnad inför Gud så faller man ner på knä vid tillbedjan och under delar av nattvardsliturgin. Man kan också knäfalla under enskild bön en stund före och efter mässan.
- Slå mot bröstet. Under syndabekännelsen när vi säger “Detta är min skuld, min stora skuld” så slår man sig med handen för bröstet för att markera syndens allvar och uppriktig ånger.
- Fridshälsning. Efter Herrens bön så brukar prästen uppmana församlingen att ge varandra en fridshälsning. Då tar man i hand med de som står närmast och säger typ “Kristi frid”, eller “Guds frid”, eller något i den stilen.
Har jag missat något? Applåder kanske? Förr i tiden så applåderade folk ofta efter predikan, men jag tror att det är ganska ovanligt nu för tiden.
Tag'er: Mässan
8 mai, 2008 at 9:46
Veldig bra! *Applaus*
Slikt som ikke katolikker tenker på, men som er store spørsmålstegn for nye.
Heldigvis så kunne min konvertittvenn allerede mye, så jeg kunne spøre henne.
Men du har jo skrevet det veldig oversiktlig og lett å forstå!
8 mai, 2008 at 10:02
http://youtube.com/watch?v=8NFuu6W392k
fannt denne videoen ang. samme sak. Desuten har jeg hør at det var derfor Gud gav oss en kropp, at vi skulle tilbe Ham med den. Hele kroppen og alle sanser. Vi hører ordet, lukter røkelsen,føler vievannet,smaker nattverden.
Vi bruker våre muskler til å sitte stå og knele, vi er et tempel for Gud.
8 mai, 2008 at 10:03
Og bare i DKK kan vi tilbe så fullstendig.
8 mai, 2008 at 10:26
Tycker att det är rent ut sagt bedrövligt att ni får lära er att man “kan” “buga sig eller niga” inför Sakramentet. Ja, buga kan man få lov att göra om man är gammal och skröplig eller av någon annan anledning inte kan böja sina knän.
Alla vi andra genuflekterar - alltså böjer höger knä till marken ett ögonblick - inför Vår Herre som är närvarande i det Allraheligaste. Det gör vi när vi kommer in i och går ut ur kyrkan, när vi passerar framför tabernaklet och - lämpligen - strax innan vi tar emot kommunionen. Varför är detta så viktigt? Därför att bugningar uttrycker vördnad, men att böja knä uttrycker tillbedjan. Eftersom vi tror som vi ber sätter vi vår tro i fara om vi slutar böja knä för Sakramentet!
Jag tycker att man skall välja sina tillfällen då man öppet tillrättavisar en präst eller ordenssyster, men detta är helt klart en situation där vi som lekmän har rätt att kräva att prästerna gör rätt - och att vi får en korrekt undervisning om ritualernas utforming och innebörd.
(Man bugar vid en massa andra tillfällen i liturgin, framför allt då Sonens människoblivande nämns i trosbekännelsen och var gång namnen Jesus och Maria uttalas i böner och läsningar. De som är för slöa - eller vad det nu är - för att genuflektera brukar förstås hoppa över dessa bugningar också.)
8 mai, 2008 at 10:42
Tobias H. Låt oss utgå ifrån att det är jag som har återgivit det fel, men att undervisningen var rätt!
Dock, vad en kroppsrörelse uttrycker är ju helt och hållet kulturellt och inte medfött eller objektivt. För en nying kan alltså en bugning mycket väl uttrycka tillbedjan innan hon har fått lära sig den romersk-katolska kulturen fullt ut.
8 mai, 2008 at 10:55
Kan også anbefale boken “Om hellige tegn” av Romano Guardini. Fåes kjøpt på St. Olav bokhandel.
http://www.stolavbok.no/ehandel/
8 mai, 2008 at 11:26
Johan: Mina erfarenheter förbjuder mig att utgå från att undervisningen var rätt, men vi kan ju hoppas på att så är fallet.
Om en tillfällig besökare knatar förbi tabernaklet utan att ta minsta notis om det, eller om en nykomling bugar istället för att böja sitt knä, rör det mig inte det minsta. Men om (notera, om!) en präst bugar istället för att genuflektera, eller en ordenssyster lär ut felaktigt beteende, tycker jag att det är förfärligt.
8 mai, 2008 at 11:32
Vi aplauderer etter dåp.
8 mai, 2008 at 11:36
Tobias. Jag har justerat texten en aning nu.
Min högst personliga observation är att nästan alla knäböjer vid ut och ingång, men när de tar emot kommunionen eller passerar tabernaklet så bugar de.
Ingrid. Kul!
Jag har aldrig varit med om något katolskt dop än så länge - de kanske gör så här också. Vet ej.
8 mai, 2008 at 11:37
Tobias:
Jag har lagt märke till att vissa präster inte gör någon form av bugning när de under liturgin går förbi altaret. Det är dock något så gott som alla präster jag sett gör, men vet du om det egentligen är någon typ av felaktigt slarv att inte göra det, eller om det helt enkelt är upp till prästen?
Samma präster brukar för övrigt strunta i att göra bugning då Jesus eller Maria uttalas, och jag har även sett att den djupa bugning, som det faktiskt står att man skall göra, under Trosbekännelsen av dessa präster hoppas över. Gör de fel eller rätt?
8 mai, 2008 at 12:45
Skall också tillägga att jag fullständigt håller med dig Tobias, att det är illa att man som konvertit ofta inte får lära sig vad som verkligen gäller klart och tydligt.
Jag själv kände till allt du skrev när jag konverterade (som resultat av att noga ha studerat andras beteende) förutom att man, när man knäböjer, skulle böja höger knä, det var faktiskt nytt. En annan sak jag undrar över är, angående när du säger att man skall knäfalla när man kommer in i Kyrkan, om detta ofta ersätts med att knäböja innan man sätter sig vid bänken eller om de många so gör det så att säga knäböjer ytterligare en gång?
8 mai, 2008 at 13:06
Rätta mig om jag har fel, men att genuflektera är väl något rätt typsikt för just den romerska (och andra västliga) riten. bysantinska katoliker, eller ortodoxa för den delen, genuflekterar ju inte när de går in i kyrkan och står upp under hela liturgin förutom under “det stora intåget” (eller vad det nu kallas) när det konsekrerade brödet och vinet bärs ut till folket, då faller man på knä och rör pannan vid golvet ungefär som muslimer gör när de ber. Det är iaf vad jag observerat under bysantiska liturgier.
En annan intressant sak som jag snappat upp någonstans, angående genuflektering, är att man enligt tradition genuflekterar med höger knä inför den gudomliga monarken, och med vänster knä inför den värdsliga monarken. Så vill man hälsa på konungen på ett traditionellt och vördnadsvärt sätt ska man alltså genuflektera med vänster knä
8 mai, 2008 at 14:09
Simon. Intressant!
Nå, man får väl ta seden dit man kommer antar jag. Om sedan knäböjning eller något annat får symbolisera tillbedjan i en viss rit eller kultur tror jag inte att Herren bryr sig så mycket om. Huvudsaken är väl att man själv upplever det som den värdigaste formen av tillbedjan?
Roligt att du ger svar på varför man knäböjer med just höger knä. Jag frågade det på De heligas samfund en gång, men det var ingen som visste då.
Om man skall knäböja även inför den värdsliga monarken så är det väl ännu ett skäl till att avskaffa monarkin!
9 mai, 2008 at 9:09
Man aplauderer og ved opptakelse.
Vi bøyer oss og under trosbekjennelsen har jeg lagt merke til. når vi sier “Jesus Kristus”.
Jeg bøyer meg ikke før kommunion, for jeg mottar den knelende.
9 mai, 2008 at 10:00
Får alle nattverden knelende der du er?
9 mai, 2008 at 11:04
Johan: Jag har förresten en fråga till dig som biolog, men jag hittar inte din mail nånstans? maila gärna mig: simon.holmqvist[at]gmail.com
9 mai, 2008 at 11:14
Simon. Jag har mejlat min snabb-svarar-adress. Nu i fältsäsongstider så kan det ändå ta någon dag innan jag hinner svara.
9 mai, 2008 at 11:31
Johan: Har inte fått nåt mail
kolla om du skrev rätt adress
9 mai, 2008 at 11:35
johan.stenberg[snabel-a]ekol.slu.se
9 mai, 2008 at 12:55
Rudie
Vi kan gjøre hva vi vil.
Men jeg syntes det er mest passende å knele. Liker ikke helt tanken på å gå frem, strekke ut hendene og motta Jesu legeme der. Presten har i alle fall vasket hendene, det har ikke jeg. Og med små barn og snørr og tårer og alt som følger med… nei takk.
9 mai, 2008 at 15:45
Jeg pleier å knele før jeg mottar kommunion. Bøyer seg for Jesus Kristus gjør vi også. I trosbekjennelsen bøyer vi oss ved “Han er blitt kjød…”, innimellom kneler vi ved dette (deriblant første juledag). Dermot har jeg aldri opplevd at det er applaus etter en dåp eller opptakelse i Kirken, men det varierer kanskje? Alt godt!
10 mai, 2008 at 15:08
Oj va intressant det var att läsa era kommentarer!
Jag har funderat rätt mycket på sådana här saker. Jag är uppvuxen i den evangelisk-lutherska kyrkan, där det fanns en hel del stå upp-sätta sig ned-(och knäböja vid nattvarden)-kroppsrörelser, och jag förstod aldrig riktigt då vad allt detta skulle vara bra för…
Nu har jag börjat uppskatta alla de fysiska handlingarna i mässan, men jag ser inte dem som något självändamål.
För mig är det väldigt viktigt att hjärtat är med i det man gör, och många yttre, fysiska, rörelser kan man göra hur mycket som helst utan att hjärtat är med. Vad är det för mening med att knäböja bara för knäböjandets skull om hjärtat är fullt av uppror mot Gud, t.ex.?
MEN - jag har också upplevt att dessa fysiska kroppsrörelser hjälper mig i min tillbedjan till Gud, och i sådana situationer när orden inte räcker till (av olika orsaker) har korstecknet varit en otroligt styrka för mig - att få teckna sig med Kristi kors, påminna sig om att jag tillhör Kristus, och om det han gjort för mig.
En sak som jag upplevt som väldigt positivt i de katolska församlingar vi gått i är att ingen har tittat snett på en om man gjort annorlunda än de andra. Det tog lång tid för mig att känna mig redo för att knäböja när jag kom in i kyrkan, och jag har tagit saker och ting lite i min egen takt, vartefter jag känt mig redo för det, och jag har känt mig accepterad och välkommen som jag är av de andra i kyrkan.
Människor är olika, och därför anser jag att det också måste vara ok att vi uttrycker vår tro på olika sätt - även inom Katolska Kyrkan.