Det finns en marginell grupp av “pingstvänner” som ständigt förundrar sig över hur jag ens kan tänka tanken att gå in under taket på en katolsk kyrka. Senast idag har en sådan person försökt förklara för mig hur jag har kunnat hamna så fel. Dessa förklaringar är både lustiga och olustiga på en och samma gång.
Återkommande teman är att något traumatisk måste ha skett i min tidigare församling eller i mitt kristna liv som gjort mig så bitter att jag nu till och med söker skydd under “påvekyrkans” tak. Andra förklarar för mig att jag inte har läst Bibeln ordentligt. Åter andra tror att jag har en skruv lös.
Roligast är trots allt amatörpsykologerna som vill förklara för mig hur tidigare upplevelser har fått mig att lämna min inre övertygelse för något som jag innerst inne vet är falskt. Uppfattningen hos dessa frireligiösa förståsigpåare är att man inte kan vara annat än frireligiös om man har både hjärtat, hjärnan och psyket i behåll. Sökar man sig till den Katolska kyrkan så kan det alltså bara förklaras av att det är något fel på antingen hjärnan, hjärtat eller psyket.
Min egen uppfattning, vad den nu är värd, är att det inte är något kapitalt fel på vare sig mitt hjärta, hjärna eller psyke. Men min egen mening kan ni förstås ta med en nypa salt!
Hur är det då möjligt att med sinnena i behåll söka den Katolska kyrkans fulla gemenskap? Följande är kanske ingen förklaring, men åtminstone två huvudpunkter som gör att jag idag är väldigt fäst vid KK.
För det första älskar jag den kristuscentrerade gudstjänsten. Hela mässan är som en lång och samfälld tillbedjan av treenigheten. Det är inte alls lika mycket av allsång och underhållning som i mina tidigare frikyrkoförsamlingar. Jag saknar inte heller de prydliga kläderna, sminket och sprayade frisyrer som ibland står ut som symboler för det jag upplever som ytligt i mina gamla sammanhang. I KK står Kristus och tillbedjan i centrum!
För det andra så gillar jag kontinuiteten i tid och rum, både vad gäller lära och gemenskap.
Till dessa två punkter kan läggas många andra, inte minst Kyrkans självförståelse. Med detta vill jag säga att det finns riktiga anledningar till att söka Kyrkans fulla gemenskap. Man behöver inte vara hjärndöd, känslokall, eller sinnesrubbad för att konvertera. I vissa fall, tror jag, kan konvertering vara resultatet av ett ärligt och transparent, och kanske till och med andligt och systematiskt sökande efter Kristi fotspår. …men om detta lär jag naturligtvis inte övertyga mina kritiker.
Tag'er: Personligt
26 mars, 2008 at 18:10
Du skriver Johan: “Man behöver inte vara hjärndöd, känslokall, eller sinnesrubbad för att konvertera.” Du har så rätt. Vi ska nog vara försiktiga med kvasipsykologiska förklaringar, när vi bedömmer individers val eller varför inte våra egna val. Jag förstår inte riktigt ditt val, men jag kan ju hoppas, att när du kommer in Katolska kyrkans trygga famn, (helt utan ironi) ska upptäcka och våga omfatta storheten i befrielseteologin. Inom den fromhetsriktningen finns många stora och ädla martyrer. En teologi som ständigt påminner om att “Vår Gud är fattig och svettig.”
26 mars, 2008 at 19:44
Johan
Det virker som vi har samme oppfatning av dKK og frikirkene. Da jeg gikk på møter så hadde jeg alltid en tomhetsfølelse inni meg. Jeg lengtet etter mer fra Jesus. Men de pratet om alt annet, ikke så ekstremt som enkelte blogger, men allikevel…
Jeg tror det er derfor det er så stor søvn og likegyldighet til Gud blant de frikirkelige. De er mer opptatt av å lage sin egen teologi enn å høre på Gud. De tror de omgås Gud med å prøve å lage sin egen tolkning av bibelen, men de skjønner ikke at det ikke har noe med å være sammen med Gud.
Men i dKK så gleder jeg meg til Messe, fordi da opplever jeg ikke bare Gud inni meg, men med hele meg. Det er en veldig sterk følelse som gir meg en stor lykke inni meg. Jeg har funnet Jesu kropp i Den Katolske Kirke!
26 mars, 2008 at 22:53
Leo. Jag vet inte särskilt mycket om befrielseteologin. Jag kommer knappast bli någon frontman varken inom teologin eller kyrkopolitiken. Däremot så vill jag gärna ägna mig åt socialt, missionalt och “ekologiskt” arbete lokalt - och det är kanske i linje med befrielseteologin.
Men kan man vara politiskt konservativ och befrielseteolog samtidigt? Det låter som en oprövad kombination, hehe.
Rudie. Det är bra att vi som har liknande bakgrund konverterar samtidigt!
Hoppas att övriga läsare kan visa oss förståelse för att vi ibland är lite kritiska mot vissa yttringar i vissa frikyrkor. Det har väl helt enkelt med vår bakgrund att göra. Att man jämför det nya sammanhanget med det gamla är nog oundvikligt, men jag försöker så gott jag kan att visa respekt och tacksamhet även mot mina gamla sammanhang. Det är dock lättare sagt än gjort ibland…
Mishka. Ja, vi får bara se till att vi inte agerar likadant som de, dvs med fördömmelse och förakt. Majoriteten av pingstvännerna är ju goda och ärliga kristna. Problemet är att några av dem lever i en föreställningsvärld som är ganska inavlad.
26 mars, 2008 at 23:19
Det är bara du Johan som kan besvara frågan. Det gäller att se bl a skillnaden mellan välgörenhet och sann solidaritet med den utsatte. Om du avser att att ägna dig åt socialt arbete, då kommer du att ständigt möta valsituationen.
27 mars, 2008 at 9:42
Johan
Jeg vet mine følelser for andre kirkesamfunn pendler veldig! Det kommer sikkert av at jeg har både gode og dårlige minner. Jeg vet godt at det finns kjempefine kristne mennesker som elsker Jesus, men så har jeg vært på forskjellige nettforum og har blitt sjokkert over helheten til kristne. Og hva menigheter gjelder, så har jeg hatt fobi for å gå til en menighet. Bare av å tenke tanken så begynte jeg faktisk å gråte en periode, og jeg kjenner at tårene ikke er så langt unna nå heller. Og hvorfor jeg opplever det sånn, det vet jeg faktisk ikke. Sikkert ikke noe mer enn hva andre vet om hvorfor de reagerer på deres fobier. Men det er jo litt ille at det har blitt slik da…
Men jeg kjenner ikke noe hat eller bitterhet. Jeg kan kjenne frustrasjon, det kan jeg virkelig. Men for det meste så kjenner jeg faktisk mest kjærlighet til andre kristne fra andre kirkesamfunn.
27 mars, 2008 at 10:23
Rudie. Återigen så känner jag igen mig i det du skriver. Det är verkligen blandade känslor jag har inför mina gamla sammanhang. Men det är å andra sidan inget nytt för mig - mina känslor har varit blandade ända sedan jag blev aktiv i min tidiga ungdom.
27 mars, 2008 at 11:43
Johan
Nu har jag hittat hit. Tack för tipset.
Själv har jag varit och pratat med en diakon på St Eugenia.
Men så mycket längre än så har jag inte kommit på min väg.
Även om jag inte är aktiv i någon församling har jag frikyrkovänner och känner igen mig i din beskrivning. Men jag kan inte fatta varför och hur de kommit fram till att påven och RKK är mörkrets furste och fäste.
27 mars, 2008 at 12:12
Välkommen hit Tobias!
Vi har kommit lite olika långt på vägen här på bloggen. Kristina upptogs under påsken, Rudie har just fått en fadder och jag och min fru Johanna började gå på en konvertitkurs i Umeå, men har nu flyttat till Uppsala och skall börja på konvertitkursen här om 1,5 veckor.
Om du är intresserad av katolsk tro och kyrkans ursprung så har du nog inget att förlora på att gå på en konvertitkurs. Det är kul och intressant!
Hur kommer det sig att du har blivit intresserad av Katolska kyrkan? Är du redan aktiv i något annat samfund eller har du bestämt dig ganska nyligen för att bli kristen?
27 mars, 2008 at 14:01
Jag hittade en bokrekommendation hos Bengt härom dagen som jag helhjärtat instämmer i:
“För dem som vill debattera med dessa människor (och även för alla andra) kan jag mycket varmt rekommendera en bok jag nyligen upptäckt och läst:
Shea, Mark P: By What Authority? An Evangelical Discovers Catholic Tradition.
Den är lättläst, personlig, mycket välargumenterad och logiskt uppbyggd, och alltså skriven av en som förstår de antikatolska argumenten ‘inifrån’.
Den visar också mycket övertygande att de tidiga kyrkofäderna, långt ifrån att vara revolutionerande nydanare som rev sönder Jesu lära och skapade en helt ny och obiblisk katolsk kyrka, i stället var ultrakonservativa reaktionärer som vaktade som hökar över att inget vare sig lades till eller drogs ifrån det apostoliska arvet. Så om de lär något kan vi vara övertygade om att apostlarna lärde detsamma.
För den som vill ha mer än min rekommendation så kan jag citera Scott Hahn: “It is simply the best that I have found”.”
Den ÄR bra. Och skriven med en stor portion humor, dessutom. Särskilt ni som kommer från de “mest frikyrkliga” sammanhangen bör kunna hitta en hel del matnyttigt där. Och inte minst så är det en bok som ni faktiskt kan sticka i handen på folk sådana som Johan beskriver, be dem att läsa och återkomma när de har läst.
27 mars, 2008 at 17:46
Kristen har jag alltid varit.
Däremot har jag inte varit aktiv i någon kyrka. Förutom att jag döpts och konfirmerats inom Svenska kyrkan.
1989-90 deltog jag i en bibelstudiegrupp hos Jehovas Vittnen. Där övergick barnatron i något mer påtagligt, men jag skrämdes av sektmentaliteten och drog mig ur när det började brännas.
Sen tog det mig ca 10 år av egna böner och studier innan jag återfann treenigheten, Jesu Gudom etc etc.
När jag sen på våren -05 hittade Stinissens Idag är Guds dag på ett antikvariat fick jag slutligen upp ögonen för RKK.
Vilka kyrkor kan överhuvudtaget göra anspråk på att vara originalet?
Knappast någon reformert, eller hur.
Har nu börjat läsa kyrkofäderna… och ja, just det, de är katoliker allihop!
Även den ortodoxa kyrkan ska väl även de ha ett erkännande i sammanhanget, fast på den tiden var det fortfarande EN kyrka.
För mig kommer det svåraste bli - att gå till kyrkan varje söndag. Den vanan har jag aldrig haft. Tyvärr.
i samma veva som jag bläddrade i Eusebios Kyrkohistoria, så slog det mig a.
Men det är tråkigt och känns fel att
27 mars, 2008 at 17:50
Hihi… på slutet i meddelandet ser det mer än lovligt förvirrat ut.
Nåja.
Jag får väl försöka leva med det.
27 mars, 2008 at 19:35
Hei Tobias og velkommen!
Du skriver: “För mig kommer det svåraste bli - att gå till kyrkan varje söndag. Den vanan har jag aldrig haft. Tyvärr. ”
Det var først etter første konvertittime som det gikk opp for meg at jeg måtte gå på Messer hver søndag, og da fikk jeg et lite sjokk. For jeg var ganske “anti” når det gjalt å gå på møter.
Men det er noe helt annet å gå på Messe fant jeg så ut. Jeg vet om flere som sier det: Man gleder seg til søndag hele uka, for Messen er blitt ukens høydepunkt!
27 mars, 2008 at 19:43
Mishka, tack för det!
Kul att den här bloggen har en helnordisk karaktär.
Hur länge var du med innan du blev upptagen?
D
Tack för boktipsen. Ska kolla upp dem.
Har också kommit till den slutsatsen att de tidiga kristna bokstavligen offrade sina liv för den tro de ärvde av lärljungarna.
Det var en intressant titel: By what authority?
För det kan man verkligen fråga sig.
Vågar jag fråga hur länge du varit katolik?
Johan
Och hur länge har du varit “hangaround” om man får säga så?
Rent känslomässigt, religiöst och intellektuellt känner jag mig redan som katolik. Men praktiskt…?
Herre, hjälp mig!
27 mars, 2008 at 21:14
slik Rudie også sier er det viktig å gå til messen hver søndag. Det er en berikelse på så mange måter! Herren er virkelig tilstedeværende. Søndagen er jo den viktigste dagen, den dagen da Herren oppstod.
Den eneste grunnen til at vi kaller oss kristne. Påskedag er selvfølgelig en stor dag, men kanskje kan en tenke at hver søndag er en liten påskedag - dagen da Kristus seiret og vi fikk livet!=) Kanskje det gjør det enklere å gå til messe søndag? bare en tanke.
fortvil ikke Tobias: bare be om at den Hellige Ånd skal lede og opplyse deg:)
27 mars, 2008 at 21:23
Toibias
Var med hvor? I dKK var jeg til messe et år. Ofte flere messer i uken.
Jeg gikk på informasjonskurs to sesonger. (september til mai annen hver uke)
27 mars, 2008 at 21:42
I et katolsk kirkerom er Kristus virkelig tilstede, du er aldri alene !
Jeg anbefaler alle å bruke tid der foran Tabernakelet, bli med på sakramentsandakter, - tilbedelse, kom i god tid før Messe, ikke bare Høymessen på søndager, men gå til Messe på hverdager.
Jeg har alltid vært glad i å gå til Messe når det er færre i kirken, og det er mer ro. Jeg vet at Høymesssen på søndag skal være ukas høydepunkt, men det er lov til også å være blant de som søker til Kirken på andre tider også. De fleste menigheter har sikkert felles Rosenkransbønn i mai måned. Det tar tid å lære seg og leve som katolikk, det må komme naturlig og være ekte fra hjertet.
28 mars, 2008 at 2:26
Tobias
Jag är inte katolik. I varje fall inte enligt RKK… Har inga närmare planer på att bli heller. Däremot så är jag högkyrklig och teolog och kan rätt mycket om katolsk teologi. Läser här ibland i mån av tid eftersom jag känner många av dem som skriver här från andra bloggar.
F ö så instämmer jag helt med Ingeborg. Idén med “mässplikt” har naturligtvis fördelar, inte tu tal om annat, men samtidigt så riskerar det att leda tankarna fel. Mässan är inte något man MÅSTE gå i, Mässan är något man FÅR gå i — sju dagar i veckan, inte bara en. Kommunionen är “vårt dagliga bröd”, och äta behöver man varje dag. En måltid i veckan växer man inte så snabbt på… (inte för att de lär tillåta dig att äta något alls än på ett bra tag, men rent principiellt).
Mässan är världens centrum. Mässan är evigheten mitt i tiden (för att låna ett stinissenskt uttryck). I Mässan är tiden öppen och alla tider närvarande. Där är vi med vid inkarnationen och på Golgata; vi firar samtidigt den Sista Måltiden och den stora Bröllopsfesten i Himmelen. Bara i Mässan är vi helt och fullt människor.
Om du är så ovan vid regelbundet gudstjänstliv skulle jag också rekommendera att du om möjligt åker iväg till något kloster en vecka eller två, så kommer du fortare in i en naturlig gudstjänstrytm och lär dig leva i Mässan, inte bara sitta som åhörare.
28 mars, 2008 at 9:42
D
Jag är småbarnsförälder. Något som effektivt hindrar mig från att åka till ett kloster/retreat för 1 vecka. Min “andra hälft” vill ha mig i närheten.
Men tanken har jag haft!
Kanske kommer en möjlighet att öppna sig om några år.
Har även två katolska arbetskamrater (från Polen och Tjeckien). De tar inte kyrkoplikten speciellt allvarligt, kan jag säga. Å andra sidan tar de inte heller sin religion speciellt allvarligt. Tyvärr.
Tycker om den katolska mässan.
Och om jag ska tillhöra en kyrka vill jag att den ska vara fast förankrad. Ingen flummig och modern kyrka som ständigt ändrar sin lära efter tidens trender.
28 mars, 2008 at 9:51
Ingeborg
Tror nog att veckans andakter med mindre folk kan passa mig också - så småningom.
Tystnad är viktigt för mig.
Stunden när barnen sover, alla lampor är släckta och jag kan tända mig ett ensamt ljus.
- Det är frid.
Min vandring till RKK kommer ta flera år. Och det får det gärna göra. Är hemskt konservativ av mig. Har mycket svårt att ändra på saker och ting, flytta etc etc
Mischka
dKK?
Är det danska Katolska Kyrkan?
28 mars, 2008 at 14:04
Tobias
“dKK” torde nog betyda “den Katolska Kyrkan”. Du kommer att upptäcka att en väldig massa katoliker i Sverige (och Norge, uppenbarligen) idag har fobi mot ordet “romersk” ;-). Vilket de naturligtvis har all rätt till om de råkar vara t ex kaldéer, dvs tillhöra en östlig rit inom Katolska kyrkan — men de flesta av dem som klagar högljuddast ÄR rent kyrkorättsligt just precis romerska katoliker.
Själv använder jag envist förkortningen “RKK”, även om det säkert stöter somliga. Jag gör det för att inte av förbiseende eller okunnighet börja påstå en massa som inte är sant. Om man hela tiden skriver “dKK gör si” eller “dKK tror så”, då kommer man (om man inte är mycket kunnig och uppmärksam) mycket snart att börja skriva osanningar, därför att en eller flera av de katolska östkyrkorna inte alls “gör si” eller “tror så”. När man i stället skriver att “RKK gör si”, “RKK tror så” då har man bara yttrat sig om vad som gäller inom den västliga kyrkoprovinsen; vad östkyrkorna tror och gör lämnas helt öppet. (Sedan gör jag säkert ändå fel någon gång när jag INTE förkortat, men jag har i alla fall minskat risken för fel radikalt.)
Hur ställer sig din fru till katolicismen? Om hon inte är ALLTFÖR avvisande så borde det gå att hitta något som passar för hela familjen. Kloster är inte BARA tysta reträtter. Mer apostoliska kommuniteter kan ibland ordna familjeläger, arbetsdagar o dl.
28 mars, 2008 at 14:39
D. Tack för boktips. Titeln låter inbjudande. Det kanske blir ett inköp till mig själv efter fältsäsongen (insekter) som just nu startar.
Visst skulle det vara praktiskt att kunna sticka den (boken) i handen på antikatolska fanatiker, men jag misstänker att de inte skulle läsa den. Vissa är helt enkelt oemottagliga för saklig argumentation. Se tex hur Tuve kämpar för att pedagogiskt förklara saker på Aletheia. Otacksamt nog så rinner det av dem som vatten på en gås. Men visst, de representerar trots allt en marginell grupp.
Hoppas boken kommer i svensk översättning också. Språket kan trots allt vara ett hinder för många som inte har läst så mycket.
Roligt förresten att du är inne och kommenterar här ibland. En annan nystartad blogg som kanske kan vara av intresse är http://hilaron.wordpress.com/
Tobias. Kul att ta del av din historia. Kyrkofäderna har varit viktiga för mig också. Funderar på att så småningom ha en bloggserie om kyrkofäderna här på bloggen och diskutera dem en i taget.
Som nämts ovan så har även Mishka varit borta i JV under en period så ni kanske har en del gemensamt.
Och hur länge har du varit “hangaround” om man får säga så?
—Jag börjar tappa räkningen… Jag har strögått i församlingen i Umeå under flera år, men sedan sensommaren förra året har jag gått regelbundet. Tror att de sociala och kulturella banden och hindren har sinkat mig mer än de teologiska. Men, hur som helst, jag tror inte att det är någon nackdel att processen får ta den tid den behöver.
28 mars, 2008 at 15:59
Men du glömde berätta att du bytt grunddokumentet för vad som
är sant i kristen mening. Bibeln framställer sanningen begränsad till
vad apostlarna lade fast i NT.
Du har nu en grund i traditionen enligt RKK. Där finner du doktrinärt
stöd för kyrkans tro. Ibland nära apostlarnas lära ibland rätt långt ifrån.
28 mars, 2008 at 16:34
Tror det er viktig at en ikke løper fra en menighet/trosretning til en annen, etter hva som virker best i øyeblikket. Jeg hadde ingen tro, men fikk den i gave ved et tilfeldig besøk i en Høymesse i en katolsk Kirke. For familie og venner var det vanskeligst at jeg var blitt kristen, siden ønsket de at jeg hadde gått inn i Frikirken.
Vi som har en ektefelle å ta hensyn til, må skynde oss langsomt. Jeg har snart vært gift i 25 år og vi har 3 ungdommer i huset. Det er viktig at de får gå veien sammen med meg som har funnet “et nytt Liv”, og får tid til å akseptere det. Jeg hadde aldri blitt tatt Opp i Kirken dersom min mann hadde motsatt seg det.
Det forventes at en følger Kirkens “leveregler” som praktiserende katolikk. Det er stor forskjell når man er en voksen som tar valget å følge RKK eller når en lever i et forhold ( skriver med vilje forhold, da kun ekteskap er gyldig samlivsform).
Mitt mål er å leve slik at de kan se at det kommer dem til gode også at jeg har funnet min tro innen RKK. Jeg ber for dem, men presser ikke/ maser ikke om at dette er det eneste rette for resten av familie og venner. Troen må være godt forankret i den enkeltes hjerte, og hodet må kjenne grunnlaget for troen - da tror jeg vi blir troverdige vitner om Håpet på det evige Liv og vi blir et bedre medmenneske
28 mars, 2008 at 16:48
Nej, Bibelvän, Bibeln säger INTE att sanningen är begränsad till NT. Paulus ger tvärtom stränga föreskrifter om att även den muntliga traditionen måste bevaras oförkortad, och han befaller att vi skall dra oss undan från alla som inte lever i enlighet med denna tradition!
Men som jag skrev igår (på Tuves blogg tror jag), så har NT -81 helt tendentiöst plockat bort ordet “tradition” på en väldig massa ställen där det står i grundtexten, och ersatt det med “ofarligare” ord.
Traditionen ÄR apostlarnas lära. Det som inte är apostlarnas lära är heller inte Tradition. Möjligen tradition.
Läs boken jag rekommenderade ovan! Vill du verkligen veta vad Bibeln säger så kommer den öppna ögonen på dig. Katoliker är inte mindre bibeltrogna än de som stoltserar med att kalla sig så, utan långt mycket mer.
28 mars, 2008 at 16:48
Bibelvän. Jag har inte bytt grunddokument. Bibeln finns kvar som auktoritet och liksom du är jag bibelvän!
Om Bibeln och Kyrkan motsäger varandra så har vi ett problem att reda ut, ja. Har du något exempel som inte redan har dragits 1000 ggr på Aletheia?
28 mars, 2008 at 17:14
Jeg ble anbefalt denne boken av min Skriftefar, og oppfordrer andre til å lese den.
pater Wilfrid Stinissen : En bok om Kristen djupmeditation.
Fra boken :
- om de vanskeligheter nåtidsmennesket har så snart han forsøker å
konsentrere seg,
- å meditere er å utsette seg for Guds innflytelse og så drives til handling
- ved kristen meditasjon er man interresert i å komme nærmere Gud
Jeg tror flere enn jeg ønsker et stille rom hvor en kunne trekke seg tilbake en liten stund i hverdagen, uten at noen kunne forstyrre.
Boka gir råd.
Kjenner noen av dere den, har lest den ?
28 mars, 2008 at 17:17
D
Selv om jeg ikke er noe glad i å lese engelsk, så tror jeg kansje at jeg må gå til innkjøp av boken du anbefaler. Den høres veldig bra ut!
Johan
Gleder meg til å få lære litt om kirkefedrene. Det skal bli interessant!
28 mars, 2008 at 17:28
Ingeborg
Jeg har ikke hørt om boka, men jeg kan godt tenke meg å lære mer om djupmeditasjon!
Det er så bra at bønnene har forskjellige navn i den katolske lære. Som meditasjon, kontemplasjon og messen blir også regnet som en bønn? Det er en stund siden jeg fant denne linken: http://katarinahjemmet.katolsk.no/?page=bonn/om_bonn.html
Men det var veldig inspirerende å lære mer om de forskjellige bønnene.
29 mars, 2008 at 10:05
D & Mischka
den Katolska Kyrka… aha!
Jag ska nog använda RKK i mina kommentarer. Ingen fobi mot romersk här inte. Det blir säkert fel emellanåt. Men ja, ja… så det är att vara människa.
Sannolikheten att få med mig familjen är nog ganska lite, tyvärr. Iaf till en början. Men när jag väl, förhoppningsvis om inte alltför länge, börjar komma iväg till mässan, misstänker jag att hon (av ren nyfikenhet) börjar följa med.
Men annars brukar hon inte vilja dela min enkla morgon och kvällsandakt härhemma.
29 mars, 2008 at 10:14
Tiden hos JV hade en del ljuspunkter:
Framförallt lärde de mig att läsa Bibeln ordagrant. Att vara försiktig och noga med varje ord.
Ingeborg
Vad lustigt!
Jag köpte Stinnissens En bok om kristen djupmeditation härommånaden i Katoska bokhandeln i Stockholm.
Men jag har inte läst den än och kan tyvärr inte kommentera. Får återkomma senare.
Johan
Ja, några av de största hindren för mig, är definitivt sociala. Kommer jag känna mig hemma? Kommer det vara tusen tuffa polacker och lilla urlutherska jag längst bak i hörnet?
29 mars, 2008 at 20:37
Usch, vilka kommentarer jag skriver.
Men feg är jag, feg in i hjärteroten.
Skärpning anbefalles!
2 april, 2008 at 8:05
Tobias. Tobias. Visst finns där nog en och annan polack, liksom en och annan tysk osv. Men även etniska svenskar. De flesta är trevliga!
I Umeå kände jag mig hemma vid “forskarbordet” vid kyrkfikat. Massvis av utländska forskare gick i kyrkan och de var öppna för att lära känna nya människor. Även många svenskar var öppna och välkomnande.
Dock så gör jag inte om misstaget att sätta mig vid ett bord där det bara sitter en språkgrupp. Ofta satt en grupp äldre spanjorer för sig och de var inte intresserade av att lära känna svenskar.
Ännars är det nog bra att gå på en konvertitkurs. Då lär man känna kateketen och en grupp gröngölingar och kan om inte annat hänga med dem efter mässorna.
2 april, 2008 at 9:25
Det är också så att katolska församlingar är ganska olika inbördes. På många mindre orter har man en dominans av någon etnisk grupp, medan det är mer blandat i de större städerna och på universitetsorterna. Hur intensivt det sociala församlingslivet är varierar också. I stora församlingar som domkyrkoförsamlingen och Göteborgs Kristus Konungen får man nog räkna med en ganska anonym tillvaro om man inte tar egna initiativ.
Det sistnämnda kan ju vara en fördel för den som känner sig “feg”. Om du bor i Stockholm, så gå till mässan i domkyrkan någon söndag! Ingen kommer att lägga märke till dig (på gott och ont). Du kommer se andra människor som försiktigt glider in genom kyrkdörren och tar plats långt bak i kyrkan. Alla beter sig på lite olika sätt under mässan. När somliga står knäböjer andra. En del öppnar aldrig munnen. De som gör det mumlar. Ingen bryr sig om vad någon annan gör (trots alla ideal är vi romerska katoliker utpräglade individualister). Många går till altaret för att ta emot kommunionen, men långt ifrån alla.